Men Jakobine fick ingen ro. Hon förblef länge liggande sömnlös på sitt läger. Hennes hjerta var så beklämdt, att hon hvar. ken kunde gråta eller tänka. Att Theodorag skildring var sann, kunde hon nu icke tvifla på; ty hennes mor hade ju till häften bekräftat den, och fadern hade icke velat gifva henne något besked. Jakobine hade hufvudet fullt af bilder från de gamla visorna, hvilkas ståtliga riddare och elaka troll gjort mera intryck på hennne än någon lefvande ungersven. Nu utmålade hon för sig Axel Adelvad såsom det vämjeligaste och ondskefullaste missfoster, som kunde tänkas. I hennes hem var det så godt som en ren omöjlighet att motsätta sig den kloke och dugtige husbondens vilja, hvadan hon betraktade såsom en gifven sak att hon var förlorad. Inemot morgonen tillslötos hennes ögon af trötthet; men de tankar, som. sysselsatte henne medan hon var vaken, fortsattes under sömnen, framkallande ångestfulla drömmar. Hon såg sig sjelf prydd såsom brud, I bröllopsbordet var dukadt, men i stället för mat sågos på faten och tallrikarne stora högar af blanka dalrar. Sin brudgum kände hon icke och hans namn kunde hon icke uttala. Gästerna kommo; de satte sig till bords och fyllde sina fickor med pengar; anpan måltid ficgo de icke. Blott en enda, vacker yngling rörde icke vid någonting, men