Dagens Nyheter – 9 september 1874, sida 1

rande till statsrådsprotokollet ej ens wppgifvit om de allmänna grunder, på hvilka förslaget är bygdt, äro ett uttryck af hans eller regeringens åsigter. Deruti ligger hufvudanledningen, hvarför vi icke ingått i någon mera omfattande pröfning af berörda förslag. Förrän man uti denna fråga får veta, hvad regeringen vill, kan ingen allvarlig diskussion inom pressen ifrågakomma. Det vore förspilld möda och kunde jemföras med att tröska på bara halmen. Visserligen är det för dem, som sätta alla de nuvarande rådgifvarnes qvarstamnande högre än alla allmänna frågors tillfredsställande lösning, lugnande få veta att förslaget kan underkännasg utan att krigsministern derigenom gjort sin ställning svagare, men för oss, som sätta i främsta rummet att vårt lands ställning icke blir svagare genom : de styrandes vankelmod, är det hufvudsak att söka förmå regeringen att först säga sin mening klart och oförtydbart till förekommande af splittriug, som aldrig länder till något gagn vid allmänna frågors behandling. Det är en regeringens dyrbara rättighet att först taga till ordet, och det är representationens och pressens skyldighet att åt regeringens framställningar egna all den uppmärksamhet de förtjena. Sedan regeringen till riksdagens ompröfning framlagt sitt förslag till armåorganisation, kommer icke tillfälle att saknas att derom afgifva yttrande; men att nu på förhand sysselsätta sig med detaljerna af ett komitebetänkande, utan någon tänkbar möjlighet att ernå något mera allmänt uttalande för ändringsförslag, det skulle möjligen leda derhän, att regeringen. vid början af riksdagen fann komitens förslag så söndertuggadt, att hon icke ville framlägga detsamma och ej visste någon annan råd — än att begära ytterligare två års anstånd för att möjligen åstadkomma ett nytt förslag. Vi hoppas och förmoda att detta må anses såsom tillräckliga skäl för vårt stillatigande för närvarande i fråga om en ny försvarsplan. Men vi kunna icke underlåta att såsom rykte meddela det hr krigsministern lärer vara sinnad låta pruta med sig och att det försleg, som slutligen måste utkomma under hans kontrasignation, blir mycket anspråkslösare, under förhoppning att den stundande riksdagen då skall blifva medgörligare.