Dagens Nyheter – 8 september 1874, sida 2

Sov södt, mit lille Guds Naades Pant! Jeg skal ei grede och klage, kun vaage over den Skat; jag fand til Tröst i de bittre Dage. Tornkammaren stod öppen; Iver Skram hade sskta nalkats dess tröskel, och här såg hen vid skenet af en svagt lysande lampa en qvinna stå lut:d öfver en vagga, Men ädlingen var nu blek gom döden; ty det var sin egen hustru och sitt eget barn han såg, det var den hustru, gom hade skänkt honom sih rika kärlek, och som hah till lön derför så grymt förorättat, att hon här måst söka tak öfver huffudet samt att hon måste ensam och öfvergifven i qvällens mörker vandra ut för att kom en anvan tiggerska anropa sina medmenniskor om litet mat och derpå skynda. sig tillbaka till sitt gråtande barn. TI sin ifver att så hasigt som möjligt söka trösta den lilla, hade hon glömt att stänga dörren efter sig, Allt detta gick snabbt som en blixt genom Iver Skrams tankar, och i nästa ögonblick låg han vid hennes fötter, gråtande ångerns bittra tårar och bedjande om förlåtelse. Då fra Ellens första bäpnad och förskräckelse hade gålt öfver, tog hom hans hand och kysste den under det att hon g:ät stilla. Iver Skram såg upp. Den qvinna han här såg, tycktes honom vara en helt annan person än den bleka flicka, bvilken biifvit honom påtvungen såsom brud. Det var en