Dagens Nyheter – 8 september 1874, sida 1

unga vänliga frun, som man trodde vara hotad af de största faror. Hvem det var som ville åt hennes lif, begrepo bönderna äfven och de hade sina egna tankar om denna person. Den :sköna varelse, man för siågon tid sedan sett smyga omkring i närheton af Voldbjergi skymning och dimma, hade man snart igenkänt i den qvinna, hvilken sedan midt på ljusa dsgen gjort sitt intåg i borgen och nu lefde med dennes herre i sus och dus och ogudaktighet. Att hon gerna velat rödja frun ur vägen för att sjelf blifva fru på gården, det var man lika viss om, som att hon var en trollqvinna, ett ondt väsen, som blifvit sändt — måhända från helvetets djup — för att förderfva den förr rätt hygglige unge adelsmannen. Men mot ex sådan fiende gjorde fru Ellen nog rätt i att söka skydd uti Guds heliga bus och under den vigda kyrkklockan. Och de fromma bönderna tego derför gerna med hennes tillflyktsort samt delade med sig åt henne af det lilla de hade, hvad hon till sitt uppehälle oundgängligen behöfde; hvaremot de korsade Big andägtigt, så ofta de, om ock på aldrig så stort-afstånd, sågo den gemera atländskan. För öfrigt tillät fru Ellen, ingen, med undantag af den förut omtalade gumman, att komma till sig i tornet. Hon gick sjelf aldrig ut om dagen; men då hon dock ibland måste lemna sitt gömställe för ELLEN SPEND, 6