pA AL RE Sar La VE RET SAS STARR HE BR AVAA RAN SSA ARAER. en tillstukad hatt lekte med en börs och ett kopparmynt — sannolikt det i värde dyrbaraste han hade. Titta hit, gubbar — titta hit, sade han högljudt och drog upp sina ärmar för attvisa att han ej gjorde några konster, i det han låtsade lägga tillbaka myntet i sin börs, — Se hit, gubbar! börsen och dess innehåll för en penny! Jag bryr mig f-u om hur jag lefver, och derför vill jag göra er lycka. — Bry dig inte om det, Jack, det tjenar till ingenting, afbröt honom en fickupplaga af honom sjelf på hans högra sida — en fet, pussig liten man med armbågar och knän ute genom kläderna. Lugna dig, Pobby, jag bara försöker, var svaret. Närmast elden hade flere personer samlat sig och deras oväsen och knuffningar gingo öfver alla gränser. Några torkade sina kläder, andra tillagade köttbitar och fisk, såsom makrill och sillitvå stora stekpannor, Några tillagade tå eller torkade sina stöflar; en man kokade svinfötter, medan en annan lagade till någonting varmt i en ölkanna. Plötsligen hördes der ljudet af vredgade röster: Det är min sillpinne! — Nej du, du hade en sillmjölke! — Sillmjölke! Gå åt h—e! Släpp den, vill du? — Hvad är det? ropade en klar röst från dörren. Håller ni återigen på att gräla öfver askgrafven ? Håll mun, och ut på gården med er, om ni skall slåss. Talaren var en kort, bredaxlad man med rundt hufvud och små, genomträngande ögon. Han var synbarligen en auktoritet på detta ställe, ty med ett all right, Tommey från en af de stridande återställdes ordningen snart. Tommey fick sigte på mig och kom fram till mig. Ni har inte kinesat här förut? sade han. Nej. Då skall jag ge erett godt råd. Stoppa undan era kläder. annars söyta de bort dem för er. Logerare, de ena efter de andra, fortforo att anlända — arbetare, fruktmånglare, skoa tiggare, gatsopare och tidningspojar, karlar som arbeta på beting i Covent Garden, schåare, lumpsamlare, hamnbusar och ficktjufvar. Hvarje nykomling blef föremål för. gäckeri, då han anlände; Så kom en skotte med ohyggligt vidlyftiga polissonger och utstående kindkotor, klädd i Glengarrymössa. och urtvättade byxor, förfärdigade af en-gammal plaid. Hur mår du, Sandy? — Låna oss en batting, skotte! — dessa och dylika rop höras från hvarje sida. Sandy tålde skämtet som en martyr.och började genast smaka på den fiskromssupå, han fört med sig, endast anmärkande: Niä fasligt gemena hvarenda en. Derpå inträdde en liten man med rödt ansigte och träben. Genljudet af hans konstgjorda ben mot trapporna blef signalen till mycken förlustelse: Här kommer: gamle Ett upp och ett i minne! — Det är käringen, som har kastat ut honom nu igen. — Hvarför smörjer du inte upp henne med ditt träben, dumhufvud? —Kommer aldrig åt henne, hon är för qvick — med hvilket svar, afgifvet i vredgad och högtidlig ton, den nyankomne satte sig ned på en bänk, med träbenet stickande rätt ät som ön krogskylt. SAr det någon, som vill vara med påsen liten knack? ropade en man med genomträngande ögon ocu skinande ansigte. Nunåvam non påratus — alltid klar min gosse! Jag blickade öfvåtraskad mot dörren. En klassisk citation i ett fyrapennys logerarhus! Drömde jag? Nej, en lång, knotig man, klädd i en trådsliten rock, inträdde. Han var halfdrucken, hade fögå eller intet lif isina ögon och hans stora ansigte var så rödt och skinande, att det såg ut, som om det nyss hade blifvit häftigt frotteradt med-en grof borste. Non sum qvalis eram! Slå till, kamrat! Det är en lustig en, den der, hörde jag en tidningspojke hviska till: sin granne — en skoborstare. Han skrifver ett hemskt mord hvar vecka i en tidning. Och den tidningen går inte alls? Nej bevars. En trindlagd, krokbent man i utnött sam metsrock med stora messingsknappar kom nu och slog sig ned vid min sida. Kamrat; sade han, de sälja f—dt godt gin der; nere på gatan. Ska vi slå om en halfbutelj2 Innan jag hann svara, kom Tommey sprinande utför trappan öch skrek AE Snokärnö ä här, snokarne ä här! Den surögde logeraren såg orolig ut, de, som hade tärningar och börsar framme, stoppade dem genast i fickan, och mannen i sammetsrocken smög sig hastigt bort; men de öfriga brydde sig sig ej om afbrottet. En konstapel och ett par detektiver, försedda med en arresteringsorder, inträdde och granskade sällskapet, men sågo ingen som.de ville åt, Det är Curly de söka, för:den der käringen han knäppte; gissar jag, förklarade ommey. Klockan var nu nära tolf och de flesta af sällskapet började somna. Största delen var mer eller mindre drucken; ty Tommey hade burit öl hela natten. Korten kastades undan, dominospelen hoplades, skomakaren upphörde att gnola på sin sista sång. De tvenne korgmakarne hade slutat spela klafve och krona och voro på väg att dra jig tillbaka, den sotvande skoputsaren hade blifvit. omildt väckt och förd till sängs, terningskastare och börsbytare voro sannolikt i Morphei armar; den ene efter den andre, af dem som stannat, gingo gäspande uppför trappan. Men ännu Sprakare och flammade den stora elden, som den skulle komma att göra ännu under många timmar. -Jag lemnade köket, bevakadt af den klassiske mannen. Amicus certes in re incenta cernitur, sade han och vände sig om. Låna mig en slant, gamle gosse. — Har inte ett öre, svarade jag försigtigtvis. Vid öfra ändan af trappan stod en man och talade med pörtvåkten: Ge mej en bänkplats för den här amtsedeln, vill ni? sade han. Hvad är den ör? — Verktyger? — Ja — All right,