Dagens Nyheter – 5 september 1874, sida 2

hennes skull att så ofta och på ett så larmande sätt som förr förlusta sig med sina jagtbröder. Visserligen var han sällan hemma, men under sin frånvaro företog han sig nästan aldrig någonting, som egentligen kan kallas fördömligt. Han vistades vanligtvis med häst och hundar ute i skog och mark. Den unga frun suckade och längtade under de långa dagarne, men hon kunde dock icko med skäl klaga öfver honom, eftersom han blott följde sin natur. Faster Sofie hade ju också tidigt lärt henne, att en adelsman måste röra gig och öfva sina krafter, och henneg eget hjerta lärde henne, att skulle hon vinna sin mans kärlek och förjaga den vantrefnad, han erfor i hemmet, så måste det ske, icke genom att knota och klaga, utan genom att visa honom ett mildt och vänligt anlete både när han kom och när han gick. Kanske hon skulle kunnat intaga honom lika väl, om hon, såsom så många andra af den tidens adelsdamer, varit en djerf ryttarinna, som kunde följa honom på hans vilda färder; men dertill stod icke hennes håg, och hon blef derför ej heller anmodad derom.