Dagens Nyheter – 5 september 1874, sida 2

unge herrn helst ville råka honom på ett tredje ställe. Då beramades ett möte mellan de två männen vid Skjerumbro. De träffades och Jens Spend frågade, huru snart han ämnade fullborda det aftalade giftermålet, — Jag får rent ut säga, att jag icke hyser någon synnerlig kärlek till jungfru Ellen, sade Iver. . — Hvad har du att anmärka mot henne? Är hon icke en välartad tärna, som åtnjuter dot bästa rykte? — Jag vet intet ondt om er dotter; men det är icke så lätt att tvinga sitt hjerta, — Jag deremot säger, att det är ett oförtjent hån, du tillåter dig mot henne. Men du har din fria vilja. Da känner ju öfverenskommelsen ? — Jae, jag gör det; men tvåtusen dukater — det är en stor summa, herr Jens! — Ja, och femtusen är en ännu större. Tre år ha redan förflutit sedan den tid, då du skulle ha afgifvit en bestämd förklaring. — Men jag kan lätt ursäktas; jag var ju frånvarande i kungens tjonst. — I vår öfverenskommelse nämndes inga undantag. — Var icke så hård mot mig! Hela mitt fädernearf skulle knappt uppgå till en sådan summa. Jag vill betala de tvåtusen, eftersom det är nödvändigt; men...