Dagens Nyheter – 5 september 1874, sida 1

Ellen Spend var en glad brud. Hon såg upp till sin manligt sköne brudgum med odelad beundran och högaktning; visserligen märkte hon, att han icke fullt delade hennes djupa och bjertliga kärlek; men hon hoppades dock, att hon genom ömhet och tålamod småningom skulle draga honom allt närmare och närmare till sig. Men Jens Spend var som ett barn. Han bade lefvat sig in i detta hopp, som nu blifvit en verklighet. Derför var han lycklig, och han trodde också att hang barn måste vara det. Faster Sofie undgick det ändå kanske icke helt och hållet, att allt ej var, såsom det borde vara; men nu var för sent att tänka på ändring, och derför teg hon. Herrgården Voldbjerg, som ursprungligen hette Oluifsbjerg, ligger på den vida slätt, som sträcker sig utefter Ringkjöbingfjords östra kust och tycktes en gång i forntiden ha varit en del af hafebottnen, då ju dess låga strand ännu vid högt vatten på sina ställen öfversvämmas af fjorden. I öster stöter slätten till en långsträckt sandås. Slätten har tidigt varit starkt befolkad och haft flera herrgårdar; men dessag och isynnerhet Voldbjergs ålder känner man icke. Nu för tiden är Voldbjerg blott en ansenlig bondgård; men helt nära och norr om densamma ges platsen för den äldre gården, ännu omgifven af betydliga grafvar och lemningar