Dagens Nyheter – 5 september 1874, sida 1

inen hans själskrafter hade år efter år alltmera aftagit, så att blott tanken på hans dotter tycktes hålla honom vid lif. Att samla pengar åt henne och att snart få ce den mångåriga förlofningen krönas med ett giftermål, deromkring rörde sig så att säga hela hans tillvaro, och han tänkte icke alls på, huruvida det tillämnade verkligen skulle leda till hennes sanna lycka. Med faster Sofie, likasom med honom, gick det idelign bakut: hon delade hans sträfvan, likasom hon åldrades med honom; och båda voro högst missnöjda öfver, att det dröjde så lärge med äktenskapet. De menade, att Iver no skulle ba kunnat bereda sig tillfälle att komma hem för någon kortare tid för att hålla bröllop. Det kunde han väl också; men å andra sidan hade man ingen rättighet att klaga öfver, att hen uppsköt ett så vigtigt steg tills kriget slutat. Nu var emellertid äfven detta skäl till uppskof försvunnet, men han lät ändå icke se sig på Rammegaard. Jungfru Ellen längtade och var kanske inom sig helt orolig; men det ville hon ej låta någon märka; hon gick der stillaoch lugn som alltid mellan de gamla. Slutligen kunde dock Jens Spend icke längre uthärda denna ovisshet. Han skickade bud med begäran att Iver skulle komma till honom, men fick till svar, att den ELLEN SPEND, 4