Dagens Nyheter – 5 september 1874, sida 1

af ett helt annat skäl. Hah visadö ingei fruktan, utan gick likasom på lur vid de tider och på de platser, der den besynnerliga uppenbareleen brukade visa sig. Han gick icke länge fögäfves. En dimmig sommarafton vandrade han utefter ån på den nyss slagna ängen, och just då han passerade en höstack, reste hon sig plötsligt upp och stod framför honom i all sin frestande skönhet. Häpen drog han sig tillbaka och utbrast: — Magna! är du här? — Ja, jag är här. Jag har hållit mitt löfte. Huru gör du? — Du har icke hållit ditt löfte, Magna! Du lofvade att komma så snart freden blifvit afslutad. — Det kunde jag icke. Jag förrådde mitt land och min mor för din skull. Landet brydde jag mig icke om — jag har ju egentligen ingenting med det att göra. Visserligen gaf det mig en far, men det gaf min far en galge. Men min mor var kär i penningen, och jag bedrog henne på den summa, hon väntade sig af dig. Sedan blef hon sjuk. Kunde jag väl då lemna henne hjelplös och allena? Jag väntade, till dess hon dött. Då tog jag hennes guld, låste igen stugans dörr och begaf mig hit. Jag är icke fattig, och min börd är bättre än din; ty jag härstammar från Cordovas konungar, Jag kom med kärlek och glädje. Jag