Dagens Nyheter – 4 september 1874, sida 2

20 m— ett folk, så får den oskyldige lida deraf lika väl som den skyldige. Men pu litar jag på att du icke låter min mor veta, att jag talat om detta för dig, och att du icke heller omnämner, hvad jag sagt för någon annan här i landet. — Det kan du också lita på, sade han; och nu blef hans intresse för den sköna, flickan, om möjligt, ännu större än förr: Denna herrskarinne-blick, denna milda; behagfulla stämma och allt det egendomliga.i hennes väsen tyckte han så mycket om. Hon hade ju både svenskt och arabiskt. blod i sina ådror, och deraf måste. ovilkorligen uppkomma en märkvärdig blandning. Att kön iblend förrådde en glödande värma och ibland en isande köld, och att det var något demoniskt i hennes skönhet, som på ett öförklarligt sätt bedårade hans själ och sinnen, det tycktes nu vara fullkomligt. i sin ordning och gjorde henne endast så mycket mera lockande i hans ögon. Han var nu snart alldeles återställd och: tänkte på att slita sig lös — men kunde icke. — Följ med mig hem och blif min brud! utbrast han, då de en afton sutto tillsammans framför eldbrasan. Rodnande vände hon sig bort, men då ban visade sig exträgen och bad om svar, sade hon, att har bittert skulle få ångra sig, om, han, den-rike adelsmannen, förde den fattiga, främmande flickan hem såsom sin hustru. Han föll på