Dagens Nyheter – 3 september 1874, sida 1

-— I2 o— höghet. och ära. Den som ingenting: vågar, han vinner. ingenting; men den som ingens ting vinner, han förlorar. Skulle du vilja att din starke, ridderlige fästman skulle gå herama som en stackare, medsn kungens trogne män, kämpa? : h Ellen funderade härpå och tänkte: Nej, det ville hon ändå inte. Men likväl var: hon bedröfvad. Emel er: tid språkade fastern sedan med hypye om nytt -och gammalt. och sjöng för henne den tidens: vackraste riddarevisoz, så att flickans tankegång leddes in i den fåra, som hon — gumman Sofie. — argåg för den rätta. I den; blifvwade ungmöns barnsliga drömmar framställde kg storartade bilder af ntri dens lust och vådor; men allt var höljdt af poesiens bl-smsterprydda slöja. Det friska, ungdomligr. sinnet har ju så lätt för att höja blickarne, öfver det ändliga, förgängliga och lumpna samt fritt skåda in i aningens sköna land, Och medan den unga jungfrun sålunda tänkte på sin för stridens faror utsatte brudgum, och medan: hon för sig sjelf utmåJade i själens taflebök,: huruledes han handlade ädelt och hjeltemodigt, så växte ideligen hennes beundran och längtan. Allteftersom åren förgingo mognade hennes kärlek på samma gång som hennes qvinlighet, så att hon slutligen var helt och hållet ett med den, hvars bild hon bar i nitt bjerta. Och-bilden liknade den sköne, raske ungersvennen,