Dagens Nyheter – 3 september 1874, sida 1

K. operan. Fausts repris. Tacksamheten, nemligen hos sångoch talroler, är, som bekant, den yppersta dygden i teatermoralen, och uppskattas desto högre ju mindre ofta den förekommer. I den nyaste tidens primarie-partier är den isynnerhet temligen sällsynt, så framt icke sångerskan vill och : kan göra sig besväret, att sjelf skapa den, såsom failet är med en Senta, Elsa, Elisabeth (i Tannhäufer) m.fl. Ett lysande undantag i detta afseende är Margareta, som också utgör ett mål för alla mer eller mindre qvalificerade operaälskarinnors sträfvan. Äfven fru Willman, som redan. länge lärer funderat på Margareta, har nyligen gjort allvar af saken i dubbel mening. Hon har till mönster tagit den ypperliga förebild, som man länge skall minnas, samt både i sång och aktion .i de flesta fall visat en uppfattning deraf, som verkligen bör kallas artistisk. Den svåra uppgiften att med den fingerade personligheten assimilera sin egen, har hon isynnerhet ganska telangfullt löst. Sålunda ger redan Margaretas första inträde en särdeles lycked dramatisk bild; balladens uttryck föli sig deremot någöt kyligt; här uteblef ock i andra strofen den utomordentligt vackra scenen vid rosenbusken och det lika rörande som betydelsefulla momexatet, då Margreth vid sista pianissimot omedvetet fäller rosen — symbolen af det öde, som väntar henne. Toalettvalsen gjorde sig i spel och sång ganska lyckligt; sannt och ädelt uttryck i de följande stora scenerna med Faust; det glödande momentet, då Margreths kärlek frambryter i full kraft, hade dock erfordrat mera energi och passion; scenerna i fjerde akten, hvaribland sången vid spinnrocken, ganska vackert gjorda; endast kyrkscenen utföll något matt. ängelsescenerna genomför fru W. med dramatisk kraft och sanning: särskildt försoningsscenen, i hvars sköna melodi vi blott önska den punkterade rytmen något mindre skarpt markerad, samt den inspirerade visiouen, till hvilken sångerskan spart sina bästa effekter, : Det: hela var, med ett ord, en intressant företeelse. Hr Sandström; hvsrs Valentin redan förr rönt mycken framgång, visar äfven nu en god uppfattning af partiet och utför särskildt dödsscenen med takt oeh riktig måtta. Endast då han skall rycka cithran från Mefistofeles, borde han uppträda mera energiskt. Efter :dje akten och 4:de aktens första tablå (Valentins död) bör ridån ej falla förr än vid musikens slut; efterspelen utgöra här vackra illustrationer till de sceniska tablåerna. När detta förbises, uppstå alltid störing. Flere fula och störande missförhållanden qvarstå ännu. Den förra regien rättade åtskilligt; den nuvarande rättar intet. W, B.