Dagens Nyheter – 2 september 1874, sida 1

fört hjeltebedrifter, men de voro just icke af det mest prisvärda slaget. Nu hade han uppretat sig sjelf till våldsam vrede:och rest sig med värjan till hälften dragen: mot sin gamle fredlige motspelare. Jens Spend hade också rest sig från stolen och såg med längtansfulla blickar mot dörren; men Anders hade ställt sig med ryggen mot denna, så att ingen utgång fanns. Jens hade lagt handen på sitt vapen och höll sig beredd att i nödfall försvara sig, ehuru han helst önskade att denna strid om ingenting måtte varda bilagd. ; — Jag förnekar ju icke att din slägt är rikare och mäktigare än min; men en stackare är jag derför icke, och jag kan väl tåla att förlora mera pengar, än du spelat bort i dag, om ödet skulle så vilja. — Godt! sade Anders. Så låtom: oss då ånyo pröfva lyckan; men må viicke. spela om små obetydliga summor som hittills. Vi sätta gård mot gård. Törs du sätta Rammegaard mot Voldbjerg på ett tärningskast? — Det gör jag icke, lydde svaret. Jag är en gammal man och har ea ung oförsörjd dotter. Henne vill jag icke göra fattig. — Icke göra din dotter fattig? Nej, det är ju sannt: du lägger alla dina pengar på kistbotten, säger man! Och du ät en gnidare, säger man, som har i sinnet att göra din dotter till den rikaste jungfru i Harpyssel. — Nåväl, då bör du också se till