Dagens Nyheter – 2 september 1874, sida 1

Jens Spend var visst en hederlig man, men han hade blifvit något skygg och underlig i följd deraf att han sågs öfver axeln af sina ståndsbröder, med hvilka han icke kunde mäta sig i afseende på lysande anor, rikedom . eller personlig tapperhet. Han hade gift sig först vid en mera framskriden ålder, och hans hustru hade dött icke långt efter det hon födt en dotter till verlden. Men redan då voro Jens Spends egenheter stadda i rask utveckling. Anor och kroppsstyrka kunde han icke gifva sig sjelf; men så lade han i stället med all kraft an på att bli rik. Detta framträdde hos honom först såsom ett hederligt sträfvande att befästa sin ekonomiska ställning, men efterhand i den mån hans själsförmögenheter försvagades — och det gjorde de :jemförelsevis ganska tidigt — antog sträfvandet en annan skarpare karaktär, så att han blef rentaf girig. Han skrapade ihop -pengar på alla möjliga vis till och med genom spel, ehuru han af försigtighet icke spelade högt, och han dref sparsamheten i hemmet till en sådan grad, att det var nästan : oanständigt. . Hos honom bodde hans äldre syster Sofie, som var en barnlös enka. Hon förestod hans hus och uppfostrade hans dotter. Faster Sofie, gom hon kallades, var en välsinnad qvinna och behandlade som en god moder sin lilla brorsdotter; men hon liknade sin bror mycket, delade också i