Dagens Nyheter – 1 september 1874, sida 2

gran guldstoft, så var han nöjd (ban begärde aldrig mera att börja med); och så lade han sig igen på våra rockar och snarkade och fnyste som en ångmaskin, tills vi hunnit ned till den rätta ådern, ty då kom han alltid fram för att ha uppsigt öfver vårt arbete. Emellertid infann sig den stora rörelse, som förorsakades af det i qvarts-minorna funna guldet. Alla menniskor skulle försöka detta slags guldgräfning. Enhvar hamrade och hackade och sprängde qvarts i luften, i stället för att bruka spaden som i forna dagar; en hvar bildade ett schakt, i stället för att såsom förr bearbeta ytan. Jim fick ingen ro förr än också, vi pröfvat.denna metod. Vi började bilda 8tt schakt, och Tom Qvarts började undra öfver, hvad tus san detta skulle betyda. Han hade aldrig sett sådan guldgräfning förr, och han tyckte icke om den, Han kunde icke alls få den i sitt hufvud; den var alltför invecklad; också, må ni tro, fattade han agg till den — ia, han fattade ett. häftigt agg till den och ansåg, att den var den största galenskap man kunde tänka sig. Men den katten has de för resten allltid ett horn i sidan till det som var nymodigt, skall jag säga, han kunde aldrig bli riktigt förtrolig med det. Ni veta sjelfva nog huru det är med gamla vanor, Nå! efter förloppet af någon tid, så såg det ändå ut, som började Tom Qvarts vänja sig en smula vid det nya, ehuru han aldrig kunde riktigt begripa hvarför vi fortforo att gräfva djupare och djupare ned, utan att vaska ett