Dagens Nyheter – 1 september 1874, sida 1

Jlernvägsmannamötet. Af de förhandlingar, som börjades i lördags förmiddag, meddela vi följande utdrag: Till en början diskuterades förglag till stadgar för jernvägsmannasällskapet, af hvilket förslag framgick, att sällskapets ändamål är att befordra intresset för jernvägens teknik och drift samt bereda tillfälle till personlig bekantskap mellan de särskilda banornas personal. Bestyrelsen består af 12 medlemmar, 4 för hvart och ett af de nordiska landen, möten hållas minst en gång hvartannat år, och sällskapet utgifver en tidskrift. Någon synnerlig meningsskiljaktighet yppade Big ej under diskussionen härom, dock förkastades ett förslag om möten hvarje år. Andra frågan: Hvilken erfarenhet har man vunnit om de skånska stenkolens betydelse som brännmateriel på jernvägarne? Kan torf med lätthet användas å samma sätt och hura bestämmes lättast stenolens och torfvens relativa bränslevärde? inleddes af ingeniör Vistoft från Danmark. Håds föredrag behandlade blott törfvens användbarbet, emedan han endast hade ringa erfarenhet om de skånska stenkolen. Stenkol har ju långt större specifik vigt än torf och är derför det naturliga brännmaterialet; men i Bayern har man dock sedan omkring 1840 användt det senare materialet, och nu drifvas derstädes 90 mils banor uteslutande med torf, som föredrages af lokomotivförarne, emedan den hastigt gifver ånga och bibehåller en jemn spännkraft. I Bayern användes 1871 1,999,000 ctr torf. Förhållandet mellan stenkol och torf är, att af den senare fordras dubbla vigten för att ersättå en viss vigt kol. Talaren trodde att torf skulle kunna vara änvändbar här i norden, när den blir lika billig som t. ex. i Bayern, der den kostar 34—48 öre pr ctr. — Här äfbröts förhandlingen af etatsrådet Röthe, som reste sig och komplimenterade inrikesministern; söm visade mötet den äran att just nu infinna sig. På inrikesministerns begäran att få öfvervara behandlingen af mötets sista fråga: Huruledes skall samfärdseln mellan svenska och danska banor ordnas, så att den blir utsatt för så litet afbrott som möjligt? företogs .genast denna punkt. Under diskussionen, hvari, bland andra, uppträdde kapten Bergström, direktör. Mänter, och direktör Nordin från Sverige, voro talarne ense om att en ångfärjeförbindelse mellan länderna vore af utomordentlig vigt; deremot var man af olika tankar, huruvida förbindelsen borde ega rum. mellan. Köpenhamn—Malmö eller Helsingör—Hoelsingborg. ,