berget en ligt resultat. Jag började belägringen af departementet för hvarjehanda. Jag träffade icke chefen och frågade då efter hans närmaste man. Der sutto sexton unga, vackra damer på kontoret. och skrefvo i böcker; och sju unga herrar vigade dem, huru de skulle skrifva. De -unga damerna blickade leende upp till herrarne, och herrarne logo tillbaka mot dem, så att det hela gick lustigt som en bröllopsdans. Ett par kopister, som läste tidningar, sågo ett ögonblick helt barskt på mig, men fortsatte derefter sin läsning. Jag hade emellertid hunnit vänja mig vid ett slikt uppförande af kopister och skrifvare under den händelserika bana jag tillryggalagt ifrån och med den dag, då jag först vände mig till departementet för grönsaltadt kött, och tills jag lemnade departementetsför gissningar och slutsatser. Jag hade fått en sådan öfning uti att vänta på kontor, att jag kunde stå på ett ben ifrån det ögonblick, då jag kom in och till dess en af personalen talade till mig, och det utan att byta om fot mer än två eller högst tre gånger. Här stod jag emellertid så länge, att jag måste byta om fot fyra gånger. Slutligen sade jag till en af kopisterna, som satt och läste: — Herrlige dagdrifvare, huru skall jag få tala med storturken? SKISSER AF MABK TWAIN ?