Dagens Nyheter – 29 augusti 1874, sida 2

Hvarjehanda nyheter. Om muskelrörelse utan lif skrifver Scientiflc American: Man fivner ingen mus skelrörelse hos den döde, säger Tenoyson; det omvända förhållandet, eller att der det finnes rörelse äfven finnes lif, är likaledes en allmän. trosartikel. Särskildt sluter man till ett medvetet lif, när rörelsen ser ut att vara frivillig. Man öppnar t. ex. en likkista för att kasta den sista blicken på en död väns anletsdrag, innan lemningarne föras från sorgehuset till grafven, och man finner liket vändt eller ligga händerna ej öfver bröstet, utan hafva flyttats så, att det gifver ett tydligt kännetecken på fortsatt rörelseförmåga. Den tanken, att lifvet verkat dessa rörelser, fogar till saknadens smärta den bittraste samvetsförebråelse och ångest; och alltför ofta har den sörjande fört med sig derifrån ett Kainsmärke, som han gifvit sig sjelf. Föreställningen om ett återuppvaknadt medvetande och andra död i likkistanm till följd af en förtidig begrafning är förfärlig att tänka på, och den ringaste förmodan om, att man varit orsaken till ett sådant rysligt öde för en medmenniska, är outsägligen pinsam. ör dem, som bära på sådana qval, ock dem, som frukta ett sådant öde för sig sjelfva, må det vara en stor tröst att vota, det muskelrörelsen ingalunda är något afgörande bevis på lif. Man kan finna rörelse jemväl hos den döde. Åtminstone hvad ett slags muskelverksamhet angår, synes rörelsens upphörande snarare vara en tillfällig än en nödvändig följd af döden. Rörelsens fortfarande hos ormar, sköldpaddor och andra lägre former af lif, sedan hufvudet afhuggits, är alla bekant. Den förklaras vanligen med de relativt större nervganglierna, oafhängiga af hjernan, hos dessa djur. Men det synes som många, om icke alla, muskler kunna draga sig tillsamman utan denna retning af nervverksamhet, som vi göra till ett uttryckligt vilkor för möjligheten af ett medvetet lif. , Ett påtagligt bevis lemnar doktor Brown-Sequard genom försök med 10 halsbuggna män. Armarne skuros af och i 13—14 timmar drogo dessas muskler sig tillsammans i följd af retning på galvanisk eller mekanisk väg. Efter denna tids förlopp försvunno alla tecken till lif. Han insprutade derpå menniskoblod i den ena armen och hundblod i den andra. Det lokala lifvet återkom i dem begge. Musklerna blefvo mottagliga för retning och sammandragningens styrka högst betydlig. I den arm, i hvilken menniskoblod ingsprutats, blef sammandragningen starkare än i lifstiden, men nerverna förblefvo döda. En annan gång förvarade samme vetenskapsman ögat af en ål vid en temperatur af omkring 36—40 grFahrenheit i 16 dagar. Ögat var då nästan i förruttnelse, men pupillen drog sig tillsamman, då han utsattes för dagern. Nervverksamheten var omöjlig och sjelfva muskelfibrerna voro betydligt förvandlade, men likaväl kommo de i verksamhet. Men det är dock med hänsyn till hjertats och andra organers regelbundna rörelse man finner de mest öfverraskande bevis på muskelverksamhet, oafhängig af nervcentra. Diafragma kan t. ex. alldeles skiljas ifrån ryggmärgen utan afbrott i dess regelbundna rörelse. Likaledes fortfor en hunds hjerta att slå, sedan det var taget ur djuret, och man känner en händelse med en man 12 Rouen, hvars hjerta befanns slå i 36 timmar efter kroppens död genom halshuggning. Ännu märkligare är det förhållande, att