Dagens Nyheter – 28 augusti 1874, sida 2

-— vvs är hvila för den ålderstigne, glömska för ateisten, odödlighet för poeten. Kunna vi väl då ock anse den såsom en lämplig bestraffning för grofva Bynder? å De mänmlads ängu! a En förrädare förtjenar döden; Nej, så är det icke. Martyren — den som kämpat för frihetens sak eller rastlöst sökt san: Hingen må ha gjort sig förtjent af dödens rö; men huru bar förrädaren kunnat förvärfva sig anspråk d ? Om I viljen behandla denne mån rättvist, så låt honom lefva — lefva för att frukta det hvarje vindfläkt skall yppa hans hemlighet, lefva för att behöfva nedslå sin blick inför hvarje oskyldigt barnaöga, som riktas på hönom; lefva för att afundas Kvarje simpel bonde som föder gig med ärligt arbete; lefva för ätt be sig föraktäd af sina bröder; lefva för att i sin Höga ålder höra hvithårige män, som en gång varit hans kamrater, berätta för ungdomen omkring dem den ännu ej glömda historien om hans skam. De svarade intet; men de ryste vid tanken på det öde, som hon skildrat. Och om I, såsom jag, han egna fel att försona, en egen lycka att vara tacksamma för, så att I ej viljen bereda honom stt så grymt straff, så låten h onom ändå lefva och begrafve hans nesliga gerning i era hjertan. Sägen till honom, såsom jag säger: Din synd var stor; gack hädan och synda icke: mera, Härpå trädde hon fram och upplossade sjelf de band, med hvilka han var fjettrad. Ingen af de andra vågade hindra henne från att fullborda sitt förebafvande; utan de sågo stumma och orörliga derpå. Och den man, som syndat mot henne, föll till hennes fötter, utropande: — 0, Gud! Om jag kännt er förr såsom jag känner er nu!