Dagens Nyheter – 28 augusti 1874, sida 2

Om liks förbrännande ha syenska tidningsblad yttrat sig till den grod intresseradt, att man med träsnittstryck t. o. m. illustrerat en likugn, som dertill blifvit använd utrikes. Ingen har numera yttrat ett ord som -vådan för samhället af att antaga besagda förbränning i stället för den ifrån judendom. snarare än kristendom, sig härledande begrafningen. En arftagare t. ex. lyckas med gift eller lönnmord afdagataga sin slägting, som han ärfver. Brännes slägtingens kropp sans facon upp, så är sedan omöjligt gräfva upp liket (exhumation) samt så bekräfta eller vederlägga mordet, vare sig sjelfmord eller annat — något, som skett med framgång åratal efter begrafning, men omöjligt i askan efter liket, om denna lagligen ock skulle förvaras i en urna eller annat lerkärl. Skall likförbränning tillstädjas någon, på särskild begäran derom, så måste i alla fall fullständig medikolegal undersökning af liket ske förut, till befordrande äfven af förbränningen, sedan liket är väl öppnadt samt dess kaviteter (hjernam, bröstet, buken) blifvit skärskådade utaf ertill berättigade läkare i statens och samhällets tjenst. — TI alla fall har man ej hört att tuppgräfning af lik vid allmän kyrkoeller begrafningsplats (utom vid smittande farsot) medfört den våda, som numera förespeglas i följd af mikroskopiens data samt mikrologiens kombinationer, ej heller är i bevis ledt, att dödligheten rundtom Johannis kyrkogård, som ligger högt, är eller varit mer eller mindre ansenlig än i Stockholm eljest; så ej heller i Katrina kyrkogårds närmaste omgifning.