Dagens Nyheter – 27 augusti 1874, sida 1

So UU VU De lyssnade, såsom ingen annan lyssnar än den, hvilken väntar budskapet om lif eller död. Under en stund herrskade ånyo djup tystnad, Derpå lät en lössläppt ifrig hund höra sitt ljudeliga skall; skett svarade på skott, stål slogs mot stål; ett alltmera tillväxende larm förspordes; de gamla igenkänningsorden, som så ofta genom stridens buller trängt till hennes öron, nådde dem äfven nu: — Italia! — Idalia! Hon hörde ropet och närmade sig fönstret. Högt bärande sitt stolta hufvud, blickade hon ned på planen derutanför; hennes ögon lågade, hennes läppar logo, hela hennes varelse genomträngdes af frihetskärlekens glöd. Hon var den lefvande symbolen af det befriade Italien, — Hör du? hör du? ropade hon till honom, Italiens frihet tillstundar! Hon tänkte på den så länge förslafvade nationens frigörelse förr än på sin egen, till och med förr än på hans; derefter sågos varma klara tårar rinna utför hennes kinder, hon nalkades honom darrande af en fruktan, som hon aldrig förr erfarit — en fruktan, som gällde hvarken henne sjelf eller honom, utan allenåst det land, för hvilket hon så länge arbetat och lidit, — Ack, Gud! gif dem styrka — mod -— seger! bad hon, i det bon vände sitt ansigte IDALIA 48