Dagens Nyheter – 26 augusti 1874, sida 2

JT 019 läget vara att fläcka mitt rykte, på det att hvarje man, som jag möjligen kunde anse mig värdig, måtte anse mig vara ovärdig. Härtill behöfdes ingenting annat än att han ideligen visade sig vid min sida... Nej, nej, vredgas icke öfver min olycka; jag förtjenar ej så mycket deltagande. Ehuru man syndat svårt mot mig, är jag sjelf icke utan synd. När jag alltför sent märkte, huvu olycksbringande detta löfte, hvarom jag talar, varit för mig, då hade jag redan lärt mig älska alla dessa faror och segrar, af hvilka mitt äfventyrliga lif var uppfylåt. Jag hade vant mig att dricka af maktens berusande dryck, och jag skulle icke hå kunnat ställa ifrån mig bägaren, om jag också varit förvissad om att döden skulle komma derur. Och under inflytelsen af det hat och förakt, som intog mig, då jag fann att jag var bedragen af honom, förändrades sjelfva min natur helt och hållet. Jag blef hård, grym, hänsynslös. Friheten, sanningen, folken förblef jag alltid trogen; men häruti Tåg ock allt det goda, som fortfarande fanns qvar hos mig. Jag svek aldrig mitt gifna ord, jag handlade aldrig förrädiskt. Men mellan mig och verlden var ett evigt krig proklameradt. Jag frågade icke efter huru jag slog, om blott slaget träffade. Man hade falskeligen talat illa om mig, och jag lefde på ett sådant sätt, att förtalet lätt kunde erhålla ny näriog. Emellertid måste man säga