Dagens Nyheter – 26 augusti 1874, sida 1

-—J0L —då hon uttalade de sista orden. Hon tänkte på att hon störtat denne man, som egde hela hennes bjerta, i förderfvets afgrund, och att ingen möjlighet att rädda honom derur vidare syntes förefinnas. Han deremot hade helt andra tankar. Han såg på henne med en blick af outsäglig kärlek och tillfredsställelse, och han svarade: — Hvartill gagnar det? Känner du mig då ännu så litet? Vet du ej, att jag när som helst kan dö nöjd, sedan jag erfarit att du är oskyldig? — Jo, jag vet, jag vet! Du skulle ha dött för mig äfven då du trodde mig brottslig, äreförgäten? Men säg — tviflar du numera icke på mig? .— Har jag någonsin tviflat förrän du sjelf förbjöd mig att tro? — Dock — hvad är det som garanterar dig att jag talar sanning? Ingenting annat än mitt ord, detta ord, för hvilket Victor Vane varnade dig. Hon märkte att hans hand började häftigt darra. — Vore jag fri blott för en enda timme... — Var lugn. Jag har öfverlemnat honom åt hämnden. Har du icke hört huru förrädare straffas äfven i dessa tider — äfven i Europas hufvudstäder? Ett sådant öde skall drabba honom för hans synd mot oss. Den skoningslösa hämndlystnad, som i denna stund framlyste i hennes blick, bar