371 — — Du tänker på mig, du sörjer öfver mina smärtor — ännu! Ke LU 3jo I — När jag skall ha upphört att tänka på dig, då skall jag ock ha upphört att lefva. N v f Brännheta tårar föllo från: hennes ögon på hans. händer. Hanlutade sig intill henne, sägande: — Berätta mig allt! — All. min skam? — Icke din skam; du hade ingen del deri, annars skulle du ej vara, här i natt. — Tala ej så, En mans skam är alltid hans ätts skam; och idet onda, som man försvarar, har man alltid en obestridlig del. Hon. såg att han försett-ögenblick ryste—i Svara . mig: du hade ingen kännedom om. detta nedriga företag; förrän -debsvar fullbordadt? 20 — Attentatet mot ditt lif? Nej. Jag misstänkte — jag fruktade. att gerningspännen voro de personer sofn de sedan verklifen: bes funnits.vara; men de.dolde. sitt föreksfvande för mig emedan de ej vågade yppavsiet. En gång. ställde jag en bestämd fråga g grefve Phaulson, och han svor vid mig moders minne, att.han var. oskyldig. Denr enda ed hade .han intill dess brukat hålla helig. -Dervför, lät jag ock narra mig — föp den enda gången, t ; Det ver. i en ton af det oförs!jligaste hat hon yttrade dessa ord. ön KT hon