— Men ack! utbrast hon, hvartill. gagnar det oss väl att du fått veta sanningen? Du har för min skull måst utstå grymma marter; för min: skull måste du ock dö. Han smålog såsom man ler i gömnen under en angenäm dröm: — Om jag också skall dö vid dagens gryning, kan jag tacka Gud att jag fått lefva nu. — Du har lefvat blott för att bli förbannad genom mig! — Jag har lefvat för att bli älskad af dig; — det är nog. — Men älskad med en olycksbringande kärlek. Kan du väl förlåta mig? — Förlåta?. Hvad återstår nu att förlåta? Du är ju min? — Ja, din — till din olycka, ditt förderf, din ruin. Dessa äro de välsignelser din förening med mig medför. — Tänk icke på slika bagateller! Tryck dina läppar mot mina, och allt sönat i verlden är glömdt. En bitter ängslan hade intagit henno; hon jänkte på hans outsägliga ömhet för henne och derpå att intet annat än ondt kunde komma öfver honom genom henne. — Glömdt! upprepade hon, Ack! det innes vissa saker, som icke kunna glömmas, in vän, du är så djupt förorättad af mig, tt ingen annan kärlek än din skulle kunnat IDALIA, 468