Dagens Nyheter – 24 augusti 1874, sida 2

362 — Då han redan kommit henne helt nära, stan nade han och betraktade hennes ansigte under djup tystnad: Hon såg på honom en stund; derefter föll hon på knä för honow: Han rörde sig icke ur stället; men hans ögon förblefvo oaflåtligt fästade på henne, och en rysning genomfor alla hans lemmar. — Kan pi då icke lemna mig i roy tills jag fullbordat mitt lidande? yttrade han med : dof stämma. Bort — bort —: bort! Den som jag älskade är död. Ah! ni frestar mig — ni tillförer mig hennes fägring, hennes ömhet och — hennes skam. Men jag vill icke — jag vill icke! Den jag älskade är död. Jag är trogen. Utom sig af förtviflan, sammanknäppte hon sina händer och blickade upp till honom. — Tyst, tyst! ropade hon. För himlens skull; tro-åtminstone på min kärlek, fast den bragt förbannelse öfver er! — Han vände sig ifrån henne med en åtbörd af afsky, sägande: — Er kärlek! Ack hvad är väl en kärlek delad mellan tjugu? I dag låter ni er slutas i mina armar, och i morgon i en annans. Hvilka giftiga kyssar! O! jag vet, jag vet; det är en ljuflig tillfredsställese att först tjusa männen och sedan mörda dem. Men mig har ni gjort mera ondt än någon annan. Ni ken bäst säga, huru högt jag älskade — henne,