Dagens Nyheter – 24 augusti 1874, sida 1

SVE hon varlt otrogen må : t andra men icke mot konom, att hans rivjal had större skäl att beklaga sig öfver henne än han sjelf. — Ni älskar mig? sade han i det ban gjorde en åtbörd, såsom ville han stöta henne ifrån sig. Mån så tala då icke derom, utan — gå, gå, gå! Jag har ingen styrka — om jag en gång kifvit er min förlåtelse, skall jag sedan icke jkunna motstå er. i denna stund så locförgänka alla oförrätter, all smärta i enåevigz glömska; att förgäta själens orenhet Jendast för att tänka på kroppens behag; att förlåta och kalla synden sällhet, skammen är förräderiets trohet. Hon reste sig upbp och förblef stående framför honom en stulnd under tystnad. Stora, heta tårar fyllde hdbnnes ögon; hon visste att det icke var ölfver sin egen förlorade lefnadslycka, utan öfvler hennes förlorade renhet denne man nu sörjde. Derpå närmade holn sig honom och innan han hann draga sig tillbaka, lade hon sina händer på hans bröst, blickade honom in i ögonen och sade ed en låg, outsägligt mild stämma: — När denna natt är gången tillända, skola vi aldrig meral träffas. Sanningen må derför nu uttalas. WJag har aldrig bedragit eller förrådt er. En underbar förä anlete. En stråle dring försiggick i hans hopp gonomträngde