Dagens Nyheter – 24 augusti 1874, sida 1

— 361 — draget. Kom nu, madame, så skall jag ledsaga er till er kamrat. De gingo genom en korridor, och i slutet af denna befann sig en dörr, som officeren öppnade. Idalia inträdde i ett rum, ungefär liknande det som tjenade henne sjelf till fängelse. Officeren deremot sträckte endast fram armen och nedsatte lampan, som han bar, på golfvet i rummet; derpå yttrade han: — Ni få vara ostörda en timme. Med dessa ord tillslöt han åter dörren. Det svaga skenet från lampan förmådde icke upplysa mer än en ringa del af den stora lokalen. Hon blickade sig omkring; men rummets bortre partier voro insvepta i ett djupt mörker. Hon såg också ingen lefvande. varelse, och som ej heller något ljud nådde hennes öron, började hon tro att italienaren för andra gången bedragit henne, och att hon fortfarande var ensam. Så var dock ej förhållandet. Plötsligt uppgafs i mörkret ett vildt, högljudt anskri. Hon hade icke varsgeblifvit Erceldoune der han låg utmattad i sin vrå, men hans blick hade fallit på henne, och troende att det var ett hjernspöke han såg, ett foster af hang sjuka fantasi, hade han genom detta rop gifvit uttryck åt sin fasa. Långsamt och med möda reste han sig upp från halmbädden och nalkados henne. IDALIA: 43