Dagens Nyheter – 24 augusti 1874, sida 1

SS UV VM glägtband som förenade henne med brottet och fegheten, det djupa förfall, hvari hennes ädla ätt råkat. Han — död för allt annat — hörde blott det svar som gaf honom henne tillbaka; han tviflade icke, han gjorde inga frågor, ban hyste ingen fruktan för ett nytt bedrägeri; utan med ett högt jubelrop — ett anskri utgånget från ett hjerta, som hotade att brista af hänförelse — sträckte han ut sina sargade armar, slöt henne i sin famn samt höll henne länge hårdt tryckt mot sitt bröst. — Gud förlåte mig för det jag trodde din egen röst, då den vittnade emot dig! Gud förlåte mig att jag förorättat dig! Sedan han med en outsäglig glädje yttrat detta, sågs hans hufvud falla tillbaka mot axeln, hans sårade lemmar kunde icke längre bålla honom uppe, den outsägliga lyckan hade öfvervunit bangs kraft, hvilket kroppens och själens elände icke förmått. Han sjönk ned på golfvet, samt började — för första gången sedan han blef man att — gråta såsom qvinnor gråta, högljudt snyftande och fällande ymniga tårar. x x x En lång stund förgick, innan något viare yttrades mellan dem. . Det var hon vm talade först.