Dagens Nyheter – 22 augusti 1874, sida 1

Från Helsingborg och dess nejder. (Skildradt af en ko: cepondent till D. N.) Från Landskronaslätten gick min väg åt Kullen. Kullaberg har så ofta blifvit beskrifvet, att man kunde uppföra ett helt berg af alla de skildringar härom, som hänryckta turister offentliggjort, hvadan jag. tiger med de känslor och intryck jag erfor, såväl till själ som kropp, då jag kraflade mig upp till denne skånske jättes topp och håller mig heldre på slättlandet. Jordmånen i Kullatrakterna är ej så jemt bördig som på Landskronaslätten, ehuru här finnas byar, som t. ex. Kattarp, ungefär en mil från Helsingborg och Fleninge, ännu närmare staden, der hvarje jordegare är en gtorgårdsman och der de välbyggda och väl inredda boningshusen vittna om en rikedom, som är förenad med bildning och en viss förfining i kläder och lefnadssätt. Oaktadt de unga flickornas garderob ej saknade drägter, hvartill tyget var af utländsk tillverkning, och snittet röjde en noggrann bekantekap med Malmö modetidning, den oemotståndliga Freja, så står dock väfnadskonsten högt i dessa trakter; de finaste lärfter, det smakfullaste verken, bolstrar, som tycktes kunna slitas till domedagsotta, samt . demjukaste filtsjalar talade både för sig sjelfva och för de unga välklädda flickornas huslighet. I dessa trakter hafva många bonddöttrar bytt bort hufvudklädet mot stadsdamens hatt. Att ett solbrändt ansigte ej så synnerligen kan vinna på att egarinnan bär en af de nu brukliga uppoch nedvånda blomkrukorna bak i nacken, är temligen tydligt, men när landtflickans smak blir så utbildad att hon kan korrigera sin hattsömmerska och förstår att välja den hatt, som passar för landet och kan skydda mot solen, skall denna reform, hur obetydlig den än kan synas, otvifveiaktigt bidraga till att utplåna den klasskilnad och deraf följande bitterhet mot herreklassen, som man ännu kan spåra i denna demokratiens stamort i Skåne. Denna reform har dock, liksom alla andra, sina motståndare eller rättare motståndarinnor, lika häftiga inom allmogens egen klass som inom hattfolkets: man talar om en omklädd flicka lika ifrigt hos socknarnes honoratiores som hos byskomakaren. Jag frågade en prest om hans tanke rörande cenna vigtiga angelägenhet och han svarade med stort allvar att han ansåg hatten såsom ett medel såväl i bildningens som industriens tjenst, ty, sade han, den som vill kläda sig som folk, skall äfven uppföra sig som folk, och jag hoppas att vår praktiska och händiga allmoge skall inse nyttan af halmflätningens införande bland husslöjderna, sedan nu hvarje qvinna vill bära hatt. Måtte han få rätt; man får troligen aldrig för mycket af verklig bildning och goda — halmflätor. Skörden pågår nu som bäst, och ehuru säden här i trakterna bär spår af torkan, tyckes landtmännen dock hafva fått mer af sin jord än sommaren tillät dem hoppas och äro klagomålen hvarken höga eller bittra. Det är möjligt att man får låta bli att tänka på flera aktier i fartyg; en spekulation, som, enligt hvad det säges, skall ha förledt mången landtman att fråntaga jorden hvad henne med rätta tillkommer för att offra det åt hafvets nyckfulla lycka. — I allmänhet håller allmogen här ett godt bord och en gäst saknar ej någon af stadens beqvämligheter; ett godt glas vin eler punsch är ej heller någon sällsynt njutning, men det tyckes ej vara hvardagsmat, lika litet som toddyn, och häri lär Helsingborgstrakten betydligt skilja sig från den feta Landskronaslätten, der Bacchuskulten skall vara vida mera utbredd bland de — bättre. Säsongen i Helsingborg är nu slut för i år, och jag fann den vänliga staden helt tyst, nästan vemodsfull, som om den med saknad täljde sina glada sommarminnen. Helsan är det täckaste lilla gröna fågelbo i verlden, der par om par sutto vid de utställda borden och vid ljus och lampsken intogo förfriskningar, under musikens klang. — Der är nemligen ännu aftonunderhållning de qvällar Fröbergska teatersällskapet ej lägger beslag på rpusiken och stadens innevånare tyc