Dagens Nyheter – 22 augusti 1874, sida 1

lyssna till bavs guckar, hang tunga, ojemna andedrägt. Unoder färden hade hans savsoch käaslolöshet alltmera tilltagit; han hbefann sig i ena dvala, i ott tillstånd, svårt att beskrifva; ty det hade sömnens alla yitra kännetecken, utan att dock medföra det aldra minsta af dess vederqvickande hvila. Soldsterna -hado lagt några löfrika grenar öfver honom för att skydda honom mot solen — och detta bade de gjort, emedan de tyckte synd om honom för det han fallit ett offer för kennes onda ögon, Efter en resa, som syntes henne mycket lång, tycktes man ändtligen ha uppnått destinationsortep. Kärran stannade, och man tillsade henna att stiga ur densamma. Hoa utropade: — Dit han föres, vill jag ock bli förd! Hon talade icke i den bedjande tonen hos en qvinna, som önskar att få vara der den är som hon iälskar, utan snarare med ett befaliande uttryck, ett sådant, som bemärkes hos den af samvetet väckte brottslingen, då ban begär att få dela sitt offers öde, eller bos befälhafvaren, som fordrar att det icke måtte gå honom bättre än dem, som genom att pligttroget lyda hans order blifvit bragta i en förtvillsd belögeshet. — OO, ja! ni skal få bebålla er älskare, illustrissima, svsrade ofåceren med ett gäckande ekratt, Kom genast — annars kan IDALIA, 14