Dagens Nyheter – 22 augusti 1874, sida 1

hennes gkull: hans ansigte föresväfvade hennes ögon, hang yttranden ljödo ännu i hennes öron. Länge förblef hon stående orörlig på samma fläck och genomlofde ånyo i minnet åtgskilliga stunder, som hon förut i-verkligheten tillbrogt vid hans sida. Och allt hvad hon ihågkom bevisade blott alltför tydligt för henone att hennes synd mot honom var oförlåtlig. Hennes missnöje med gig sjelf blef för hvarjo ögonblick allt större, slutligen råkade hon i förtviflan, och hon mumlade: -— O, Gud! han måste veta allt! Samvotet hade omsider gagt henne, att hennes förbehållsamhet mot honom, hvartill hon -manats af sin stolthet och sin pligtkänsla, var ett groft brott, ett större fel än hon någonsin hittills begått. Han var hederlig, och endast derför pinades han; han var ädel, och derför :sotades han med en vanärande död. Och härtill bar ingen annan än hon skulden. De motiver, som hittills förestafvat hennes beteende mot honom, förkastade hon nu i sin ångest såsom alldeles otillräckliga, såsora rentaf lumpna och grundande gig allenast på högmod och egoism. Utan att hon sjelf visste deraf, utbrast hon med ljudlig stämma i den stilla natten: — Jag måste se honom ännu en gång för att säga honom allt,