Dagens Nyheter – 21 augusti 1874, sida 4

Aldrig-något-tvifs RAT sek rig-ni frel.-0; nej! Duthari; änt mina ord. — Ack hvad jag ubblat, och längtat efter visshet, i det som i mycket annat: Jag hår så mvcket att anförtro dig — — men när?! — Hvad Dina ord hafva tröstat Dig — Ja, bandet hafva vi knutit starkt; men det böhöfver det också vara om det ej skall brista i sadana stormar. — Förlåta Dig? min älskling; har je sett utg elter hantiat, som om jag vore sond på. Dig?! — Du yet hiru jag så ofra sagt; Aldrig skall Du se en missnöjd blida mitt ö eller -en. dito :min, i mitt ansi3 TR är kl är för sann för att den Tr dT stå Kvarie fo — och prof hafva —. ct Skulle bestå hvarje prof — glädje, när — j heller uteblifvit — men igorgoch jag ör ov eller förrän är jag Dig trofast — NREO 7 a till verldens ända vore jag allt ändå lik mig då jag kommer åter. Tro och lita på mig. ir Jägo jag i grafven, död d hjertat brustet, kallt — Jag drömde nog med känslans glöd Ändå om dig, amittallt! — . Och skulle du dignärma Jag lyssnade nog än Med andlös längtan vid min dörr Till dina steg som förr. Och om igenom stilla natt En a sång så herrlig klang, K e. till lif vch hopp, än gladt Din röst mig återvann. TD lifvets. qval och strider Den ofta tröst mig skänkt. Bland tusende, mitt hjertas vän, Jag kände nog igen. Af grafvens fjettrar bunden, Min hand ej nådde dig, Som blommans doft i lunden Fick hviska: ftack! från mig. I trädens kronor susar — — — En suck från mig det är, Men säger: om än hjertat brast Min trohet dock står fast. Mitte Josephina gratuleras hjertligt af Gummor: J