Dagens Nyheter – 19 augusti 1874, sida 1

gorl ljöd i hans öron, likasom för att göra saknaden af vatten så mycket bittrare och kännbarare för honom. Sekunderna syntes honom Jånga som timmar, minuterna som år. Icke desto mindre iakttog han samma obrottsliga tystnad, då de gång efter annan kommo fram och frågade honom, om han ännu ville tala. Han var trogen mot dem, som hade förrådt honom. Han kunde vinna lindring i sina egna plågor, likasom han kunde hämnas, genom att yttra ett enda ord. Han kunde öfverlemna sin mördare i rättvisans våld och befordra den qvinna, som bedragit honom, till behörigt straff genom samma enkla tillkännagifvande, som skulle friköpa honom sjelf från pina och död. Men det föll honom ej ett enda ögonblick in att handla i öfverensstämmelse med sin egen fördel. Hans hederskänsla var till den grad ömtålig, att han aldrig skulle kunna förmå sig till ett förrädiskt beteende ens mot dem, af hvilka han gjelf blifvit förrådd. Hvad han en gång lofvat kunde han ej bryta. Ehuru han ansåg henne fallen, förlorad, vanärad, var hennes person honom dock helig. BSåvidt i hans förmåga stod, ville han ännu rädda henne. En af soldaterna framträdde ur skuggan, fyllde en bägare af trä med bäckenrs vattet