-— VIU varig otillfredsställd törst och hennes tänder hårdt sammanbitna. En enda tanke sysselsatte henne — tänker på hämnd. Hon tillhörde dessa nåturer, som lyckan och medgången göra milda, varma och välgörande såsom söderns tolsken; hos hvilka olyckan alstrar oförskräckthet, sinnesstyrka och lugn; men som genom oförrätter och ett förrädiskt bemötande plötsligt bli hårda, mörka och-farliga. Hon skrattade: högt för sig sjelf. .— ;Han fann skäligt öfva sig i förrädarens: konst! mumlåde hon. Godt! han skåll få erfara hurw vi bebandla förrädare. En sådan narr! : Leendet dog åter på hennes läppar, Hon ihågkom huru hon sjelf nyss för Ereeldoune visat sig såsom en förräderska. 0, min älskade! utbrast hon i klagande ton. Det var icke för min egen skull, utan för att rädda ditt lif. Och hon sjönk åter ned bredvid den slocknande elden och sammanknäppts sina händer. Hennes sorg: v:ralltför djup för atthon skulle kunna gråta. NT Emellertid smög sig -Betto fram utefter stranden i den klara, ljusa morgonstunden. Hans ärende var vådligt; och ehuru ung, visste ban sjelf. mer än väl, huru påfligt stål biter. Men naturen -håde : utrustat honom med ett aldrig svikande mod. Han framgick : raka vägen mycket snabbt, under det