och ben i följd af de små skador han erhållit genom fallet. Han såg på Idalia, der hon låg afsvimmad; hennes stolta hufvud hvilade mot stengolfvet, och dödens blekhet var utbredd. öfr ver hennes ansigte. Han trodde henne vara död; och hans hjerta isades af en ytterlig förskräckelse. :På sitt eget tyranniska vis älskade han benne fortfarande, och han tänkte att han dödat henne. Han: hade lyssnat till samtalet mellan de båda älskande, och, han hade derunder funnit henne tro; det löfte hon gifvit honom. Hans agg till henne utplånades, en känsla af skam intog honom, Ideligen hade ban under en lång följd af år bedragit, förtryckt och -vanärat henne; men hon hade under sämma långa tid städse lönat ondt med godt och varit honom trogen, trots. allt hans förs räderi mot henne, Tanken härpå skar honom nu i bhjertat, och bittra sjelfförebråelser bestormade honom. ; Med darrande händer och tårfyllda ögon böjde han sig ned, vidrörde henne och sökte återkalla henne till lifvet. mt Men först efter förloppet af en ganska lång stund återvann hon medvetandet. Hon begynte andas helt svagt, hennes ådror blefvo varma, hennes ögon öppnades långsamt. Hon kände igen mannen som stod lutad öfver henne: och hon satte sig plötsligt upp, utbristande med en min af ytterlig afsky och fasa :