Dagens Nyheter – 17 augusti 1874, sida 1

— Gå, gå, gå! Och kom aldrig mera i min åsyn! Han tvekade, kastande på henne en bönfallande blick. — Gå, gå! ropade hon igen. Ni kunde höra hvad han kallade mig, utan att uppröras deraf, utan att öfvertyga honom om att han hade orätt. Gå! — det finnes orättvisor, som gudarne sjelfva icke skulle kunna förlåta. — Han visste att hon hade rätt; han vände sig långsamt om och gick bort med dröjande steg, sålunda bofriangs henne från sin närhet. Blifven allena, satt Idalia länge orörlig, blickande öfver det mörker som omgaf henne, under det att morgonsolen lyste öfver hela verlden derute. Förtviflan herrskade i henneg inre; och hennes kroppsliga krafter voro brutna. Oupphörligen bemödade hon sig att reda sina tankar, utan att det lyckades henne. Omsider tycktes hon få en id6, om hvars utförande hon blef ense med sig sjelf. Icke utan stor svårighet reste hon sig upp och nalkades den afdelning af hålan der gossen Berto sof. Hon lade sin hand på hans axel sägande: — Vakna! Ynglingen vaknade genast och sprang upp från sitt hviloläger med en förunderlig hastighet. — TIllustrissima! hvad befaller ni?