Dagens Nyheter – 14 augusti 1874, sida 1

vanärande fråga. Låt blott dina läppar ännu en gång vidröra mina, och om ock hela verlden kallar digförräderska, skall jag dock tro på dig! Men hennes föresats var orubblig; språket har inga ord, som skulle kunnat förmå henne att undandraga sig de marter, hon beslutat uthärda för att frälsa honom, Hennes lidande var grufligt; men hon tänkte på allt hvad hon sjelf skoningslöst låtit andra lida för sio skull och ansåg att straffets stund nu var kommen för henne. Hon lösgjorde sig ur hans famn, såg på honom med ett kallt, onaturligt lugn och sade: — Hvem har sagt att jag är en förräderska? — En man, söm sjelf är en förrädare, en lögnare, som med sitt lif skall umgälla de giftiga anklagelser, han i din frånvaro vågat rikta mot dig. Gud förlåte mig för det jag omnämnde några af hans ord för dig, men du talar ju till mig på ett så besynnörligt sätt, att jag blir utom mig och sjelf icke vet hvad jag säger. Jag har aldrig tviflat på dig. O, min älskade, tron på din heder var fast hös mig, hans förtal kunde ej i ringaste mån rubba denna tro, fastän det hade sken af att vara sanning. Jag svarade honom endast, att jag skulle omtala för dig hans beskyllningar, icke för att förvissa mig om att de voro falska, utan för IDALI? 37