Dagens Nyheter – 14 augusti 1874, sida 1

ev skarinna, min drottning, min maka! Du har ju tagit min kärlek och gifvit mig din-tillbaka, eller huru? Du har ju smålett mot mig, hvilat i mina armar och talat om en lång framtid, som vi skulle genomlefva tillsammans! Men nu — ack nu! hvarför försvarar du min mördare och vill icke längre älska mig? Hon vände plötsligt sitt anlete emot honom; hon hade icke kunnat höra dessa ord och fortfarande spela sin roll;. den gnista; som utgått ur djupet af hans själ, hade antändt hela hennes inre, och passionen glödde ännu en gång i den blick, hon fästade på honom. — Vill jag icke älska dig? utbrast hon. Ack, Gud gifve, det vi aldrig sett hvarandra, min älskade, min älskade! min älskade! — Ah! du håller mig så kär! Då är det icke möjligt att du förrådt mig... Hon förbjöd honom medelst en åtbörd att fortsätta vidare. Den sunda eftertanken hade redan ånyo gjort sig gällande hos henne; hon visste att denna återuppvaknande glädje blott alltför snart måste komma att förbytas i en svart förtviflan. — Vänta, yttrade hon. Jag älskar dig. I det afseendet kan jag icke ljuga. Men vår kärleks lycka slutar nu — och för -alltid. Jag medger, att du blifvit mycket grymt förorättad; dock måste äfven jag synda mot dig — synda utan skam genom. att öfver