Dagens Nyheter – 13 augusti 1874, sida 2

hufvud sjunka allt lägre, tills slutligen hennes panna vidrörde hans fötter — denna sköna, stolta panna, som aldrig sänkts inför någon monark: eller prelat, och städse burits högt i farans stunder. -— Hata mig såsom du älskat mig — Gå! Lutad öfver henne, hörde Hän dessa såkte framhviskade ord: Han spratt till, en kall rysning genomlopp alla hans lemmar. Minnet af de brott, som tillvitades Henne, vaknade åter i hang själ. Det är om en förräderska vi talat, hade Victor Vane sagt. Det såg verkligen ut som om hon hade en förräderskas samvete, eftersom hon fann sin rätta plats vara vid hans fötter. Hån stod öfver henne, utan att söka resa henne upp, utan att ens röra vid henne, Hans outsögliga kärlek kämpade med tvifet, som isade hans blod. Han teg länge; men hon kunde höra huru hjertat bultade i hans Pröst. Under flera minuter hvilade hans blick på hennes ungdomliga gestalt. Slutligen tog han i sin förtviflan åter passionen fill hjelp, och han utropade: — 0, Gud! du är ju mia — du är ja min! Hvad annat frågar jag väl efter — hvad anoat bryr jag mig om? Dessa eldiga ord genljödo i hennes bjerta och elektriserade henne; men på samma gång återgåfvo de henne den kraft, som aldrig förrän i dag svikit henne. Han hade na sjelf tydligt angifvit för henne, hvari hans