Dagens Nyheter – 13 augusti 1874, sida 2

NULL lägga sitt öra nära intill öppningen kunde höra hvartenda ljud, om ock aldrig så svagt, som afbröt tystnaden i. den under honom belägna grottan. Lemlad ensam, förblef Idalia sittande. invid elden, utan att i ringaste mån ändra sin ställniog. Det rölaktiga skenet belyste muskötpipan, söm hon höll i sina händer, :och bidrog till att förhöja den hotande, glansen, i hundens flammande, ögon, som fortforo att vara riktade på den punkt, der det kloka djuret sett lönamördaren försvinna. — Det är icke mer än rätt hvad som sker. mig, sade hon i sitt hjertas innersta. Jag har sjelf aldrig tvekat att sprida olycka och död omkring mig; det är icke mer än rättvist att jag skall tvingas att olyckliggöra äfveh den ende, för hvilken mitt bjerta någonsin ömmat. Och medan hon så tänkte, fylldes hennes ögon med. tårar. En outsäglig bedröfvelse rådde i hennes själ. Visserligen vederfors henne sjelf endast rättvisa, men hvilken stor orättvisa drabbade icke den oskyldigel — denne man, som åt: henne offrat sitt hjerta, sin heder, sitt. lif, blott för att bli bedragen eller öfvergifven af henne. — Huru skall jag kunna rädda hononi? frågade hon sig sjelf oupphörligen. Hon ville rädda honom icke allenast från lifsfaran och de sannolika följderna af detta ridderliga och djerfva uppträdande, som hon