Dagens Nyheter – 13 augusti 1874, sida 1

— 292 — hade att tacka för sin befrielse ur fångenskapen, utan äfven från den förbannelse, som hans kärlek till henne hotade att bringa öfver honom. Tiden förgick; hon rörde sig icke ur stället. Hennes hufvud hade småningon sjunkit ned mot de på muskötpipan hvilande händerna, och elden var i det närmaste utbrunnen. Dock lyste ännu i dunklet svaga flammor, som uppstego ur de glödande kolen, sökande och finnande näring hos ännu ej förtärda partier af bränslet. En känslolöshet, liknande dödens, smög sig efterhand öfver: henne; hon tänkte och tänkte, till dess att hennes taukar antogo karaktären af ett oredigt kaos; den långvariga sömnlöshet, hon varit underkastad, hade till följd att hon försjönk i ett dvallikt tillstånd, så att hon till sist ingenting hörde, ingenting såg, ingenting visste, förrän en hand vidrörde hennes axel, och en röst utropade nära invid henne. — 0, himmel! hvilken ångest du tillskyndat mig! Lyckligtvis såg jag spåren efter dina fötter i sanden, och jag följde dem till ingången af denra håla. I annat fall... Orden dogo på Erceldounes läppar, när hon upplyftade sitt hufvud, och han fick se hennes blick, hennes ansigte. Under en andlös, qvalfull tystnad sågo de på hvarandra — en ytterlig, obeskriflig förskräckelse aftecknade sig i hennes drag, hela hennes gestalt