Dagens Nyheter – 13 augusti 1874, sida 1

— 290 — värsta fara låg — denna fara, som var född af hennes fägrifg. Den stolte, ridderlige, högsinte mannens själ hotade attigrumlas, hang friska moral attförpestas genom henne. Det fick icke ske. Hon reste sig hastigt upp, lade sina händer på hans armar och ville föra honom ut ur grottan. — Gå — gål På detta rum väntar dig endast döden. : — Huru? — Och du är här? Ett leende öfverfor hennes anlete — ett sådant leende, som den ytterliga resignationen och sjelfironien framkalla. — Han tviflar ändtligen! tänkte hon, Derigenom kan han bli räddad. Men detta leende verkade på honom som om han blifvit stungen af en skorpion. Han tog henne i sina armar, innan hen kunde slita sig ifrån honom, och tryckte henne hårdt till sig, likasom för att döfva den grymma smärtan, ; — Du ler åt min olycka? utbrast han. år du då verkligen den som rån påstår dig vara — denna sköna, bjertlösa, nedriga fresterska, som förför männen för att beherrska dem såsom viljelösa slafvar, binder dem medelst deras egna passioner, för att de måtte underkasta sig döden på hennes befallning? Ack, min älskade! min älskade! se blott på mig med samma blick som för en timme sedan, och jag skall förbanna mig sjelf för det jag ställt till dig en så