Dagens Nyheter – 13 augusti 1874, sida 1

RE a nen bäfvada. Han, som bedt att hafvet måtte uppsluka honom, ifall hon skulle nödvas inför honom nedslå sina ögon, läste nu i dessa ögon hvad han väl kunde betrakta såsom en oåterkallelig dödsdom. Hans armar, sörå voro utsträckta mot henne, sjönko; ur hans blick, som sökt hennes med en så kärleksfull ifver, försvann plötsligt allt ljus; öfver hans panna utbredde sig tviflets mörka skugga. — Du fruktar mig — du! Orden voro få, men de inneburo en förebråelse, som gick henne djupare till hjertat än någet annat yttrande af honom skulle förmått. De återkallade henne ögonblickligen till. full besinning. Vigten af den stora hufvudsak, som nyss sysselsatt hela hennes själ, stod åter fullt klar för henne. — Han måste räddas! sade hon till sig sjelf. Hennes hufvud sänktes ånyo — hon hade icke styrka till att se på honom — och hon sköt honom ifrån sig med en förtviflad, bönfallande åtbörd, — Jag fruktar icke dig; utan det onda som kan hända dig. Gå — gå — gå! Här lurar döden på dig. — Din plats är ock min. Hvarför är du här? Hon svarade intet. Men hennes blick spejade oroligt åt alla sidor, sökånde att genomtränga halfdunklet. Lik den jagade hinden fruktade hon att få se sin dödsfiende