Dagens Nyheter – 10 augusti 1874, sida 1

En liten fågel, helt ung och rädd, som redan flugit längre än de svaga vingarne ville bära . honom, uppnådde i detta ögonblick stranden och slog sig matt och flämtande ned på klippan helt nära Victors fötter. Den svartsjuke mannen grep honom med: vild ifver, vred om bans snö vita hals och kastade honom sedan död långt ut i hafvet. Han hade aldrig förr varit grym mot djur; att onödigtvis pina lefvande varelser låg-icke i hans natur, men i denna stund roade honom ett sådant rått nöje ofantligt. Han hade så länge qväft och tystat hatets ingifvelser, att det nu var en ren njutning för honom att få gilva en smula luft åt sina känslor genom att våldföra sig på denna oskyldiga varelse. Med en större glädje än han någonsin förr erfarit hade han sett den ångest och förskräckelse, som afspeglat sig i de små döende ögonen. Han brann af begär att få skåda samma uttryck i hennes blick, han tänkte med hänryckning på huru ljuft det skulle bli att få stå helt nära och betrakta henne på afrättsplatsen i den stund af fara och hjelplöshet, då hon måste lägga sitt hufvud på stupstocken. — När hon då blir mig varse, sedan all möjlighet till räddning är afskuren, skall hon känna och begripa hvad:hon förlorade; då hon med förakt tillbakavisade mitt anbud, mumlade han. IDALIAG mtd