Dagens Nyheter – 6 augusti 1874, sida 1

mindes, huru bon med liflig värma, med passionerad ifver bönfallit hos honom att han måtte skona sin egen mördare. Emellertid genmälde han: — Fråga henne? Hvilket skäl kunde jag väl ha att till henne framställa ett så förnärmande spörjsmål? — Dock skulle ingen bättre än hon kunna besvara detsamma. — Huru! ri är nog elak att vilja säga... — Jag är icke elak, jag talar endast sanning af välvilja för er. Jag säger, att Idalia Vassalis kan bättre än någon annan person i hela Europa upplysa er om hvem det var, som sökte taga ert lif vid det tillfälle, hvarom nu är fråga. Erceldoune åhörde honom under tystnad och med en känsla af den bittraste smärta. Emellertid ville han försvara henne å tout priz, och han utropade i en ton af fast öfvertygelse. — Ni ljuger! Hon har aldrig vetat det förrän nu; mördaren är hennes fiende lika väl som min. — Ahl Hon har då talat om honom med er! — Hvad underligt ficner ni deri? — Just intet. Hon sade att han var hennes fiende, sade hon det verkligen? Och hvad mera berättade hon om honom? Erceldoune fattade honom i rockkragen OIDALIAG 30