Dagens Nyheter – 6 augusti 1874, sida 1

till grund för Vanes insinuationer, hvilade som en tung börda på bans hjerta; hon hade ju sjelf sagt honom, att hennes förflutna lif var i hög grad klandervärdt, och att hon icke kunde närmare redogöra derför. — Fortsätt, sade han med dof röst. Ni kallade er hennes vän, vill jag minnas? Förebråelsen var bitter; dock tycktes belackaren icke taga sig mycket deraf. — Hennes vän har jag visst aldrig varit, genmälde han. Vi äro bekanta med hvarandra — vi ha ofta arbetat gemensamt för vissa politiska syften — men vänner i detta ords egentliga mening äro vi visst icke. Hennes nåds vänskap är alltför farlig, för att jag skulle ha vågat söka densamma. Ser ni, jag hade en gång en vän — han var österrikare, och jag hyste för honom en innerlig tillgifvenhet, ehuru jag i allmänhet just icke tycker om den österrikiska nationen. Vi hade redan såsom ynglingar vistats tillsammans i Venetien. Jag tror mig med allt skäl kunna säga om honom, att han var den ädlaste, den modigaste och mest högsinta natur jag någonsin känt. Nå väl, i en olycklig stund råkade han — likasom det redan händt er — komma i beröring med Idalia. Han var i besittning af en militärisk hemlighet, hvars upptäckande i rättan tid var af stor vigt för Italien; sålunda kan Idalias beteende, som jag genast skall omtala, ursäktas dermed, att hon ville