Dagens Nyheter – 5 augusti 1874, sida 1

-— 236 — jag skulle vilja förråda henne åt hofvet och kyrkan ? Hon är lifvet ock själen i vårt samfond; det är hon gom inspirerar oss; detär också ofta hon som förser oss med nödiga medel för våra planers utförande; är det icke påtagligt att det slag, som drabbar henne, äfven indirekte drabbar oss? Men för öf rigt, om vi äfven lemna alla sådana rent praktiska skäl åsido, huru kan ni tro; med hvadrätt vågar ni ens framkasta såsom en möjlighet, att jag, hennes gäst, skulle vilja bringa olycka öfver min värdinnå, att jag, en man, skullevilja handla förrädiskt mot en qvinna? Mig synes; att ni låter föga rättvisa vederfaras mig. Tro åtminstone, att jag kan beundra, att jag kan med deltagande och intresse följa ert dristiga företag; jag finner det något donquixotiskt, jag nekar ej dertill, men på såmma gång tvingar det mig att högakta er. Erceldoune lyssnade uppmärksanit till hans ord; som också ej förfelade att göra afsedt intryck på honom. Han hatade denne man; men att låta sig af hatet förledas till att vara orättvis syntes honom: i hög grad klandervärdt. Han ansåg sig äfven skyldig att visa större fördragsamhet mot en fiende än mot en vän; ty det låg i sakens natur att han måste se den förres handlingar i en mindre fördelaktig dager än den senares och sålunda ofta frestas att bedöma dem alltför strängt. Vidare säde han till sigsjelf: