Dagens Nyheter – 5 augusti 1874, sida 1

SV jag tänker. Men jag skrämmes icke af handgripligt hot till att tala. Erceldoune lät sin hand falla från hans axel och förblef stående orörlig framför honom med vredens rodnad på sina kinder. Hans rival visade deremot det största lugn, då hån svarade: — Min tanke är, att hon köpt er med kärliga ord; har ni någon aning om, huru många hon förut köpt med samma mynt och sedan störtat i förderfvet? — Jag vet blott att ingen dödlig skall ostraffadt smutskasta hennes namn i min närvaro. — Ab! Ni vill tysta min mun med ett knytnäfslag ? Fullt aktningsvärda qvinnör behöfva ej ett så tragiskt försvar. Låt mig göra er blott en enda fråga. — Framställ den? — Hvem var det; som sköt på er i den moldauiska skogen? Erceldoune bleknade; en rysning genomlopp hela hans varelse. Han svarade intet, ty han anade redan, hvartbän den frågande ville komma. — Ni vet det icke! Dock borde ni vetå det. Har ni någonsin derom frågat er blifvande höstru? Erceldounes bröst häfde sig våldsamt; han ihågkom hela det samtal, som förefällit mellan honom och Idalia, då de qvällen förut stodo bredvid den sofvande greken. Han